MINNEN FRÅN FARSTANÄSET

Sonia Gustafsson (f.d. Kondrup)
Mina minnen från Farstanäset på 1950-talet

Jag var alla somrar på Farstanäset som barn, redan innan jag kunde gå. Först tältade vi; sen byggde pappa Leif Kondrup en tältstuga som senare blev en masonitstuga. Det var massor av stugor över hela näset, från vaktstugan till udden. Man behövde aldrig känna sig ensam — det fanns alltid någon att leka med, antingen "bofast" eller besökare. Pappa hyrde tältgolv från 1941; när vi inte var på näset bodde familjen på Hägerstensåsen, och pappa jobbade på Riddargatan. På fotot ligger jag och solar på Näset. En bild på verandan med den gröna redskapsboden bakom gaveln finns bland mina albumbilder. (se nedan)

Här visar bilden sommaren 1953: jag "hjälper" pappa och moster att resa tältet på den hyrda tältbottnen medan pappa redan bygger vidare mot riktig stuga. Tältduken på tältstugorna var enligt vad jag minns ljusgrå, möjligen ljust grågrön. Jag hade en kompis som hette Ronnie i stuga nr 24 (f.d. 44); han hade även en yngre bror vars namn jag inte minns. De hade en timrad stuga strax nedanför vår. Jag hade en annan kompis som hette Agneta och bodde med sina föräldrar i stuga nr 34 en bit ovanför vår stuga. (Lotten avvecklades 2002) Agneta och jag brukade plåga våra föräldrar med "teateruppträdanden" — det var obligatoriskt för föräldrarna att komma och lyssna.

Här syns min mamma vid Roffes kiosk omkring 1954, när det var dags att handla det som fanns på burk och hylla innan vi tog oss till Svartvik för färskvaror. Varje dag gick vi till badstranden på udden där det fanns en brygga på träpålar som man kunde hoppa i ifrån. Jag gick i simskola där. Vi badade oavsett väderlek men blev uppschasade om det åskade — det var spännande med blixtarna över vattnet. Vi fick inte bada vid "barnbadet" där omklädningsrummen byggdes på 50-talet; dit gick de som tältade på ängen vid Roffes kiosk och det kunde vara rätt stökigt. Pappa ordnade så vi fick simskola vid badet på udden i stället.

På fotot från sommaren 1955 står pappa vid den nybyggda stugan, och så minns jag också huset när grannskapet tätnade inför den begynnande säsongen. De vuxna umgicks mycket med de som bodde närmast: Albin ”Shimmy” och Frida, Edit och Elis ”Svanis” i stuga nr 16 (f.d. 39), Agnetas föräldrar som jag inte minns namnet på, och ibland Ronnies föräldrar. Varje morgon gick Albin förbi på väg till sitt dagliga morgondopp ute på udden. Han kallades Shimmy för att han var duktig att dansa shimmy när han var ung.

Inne i stugan prydde väggen ett Kalle Anka-motiv som en konstnärskompis målat åt pappa — han tyckte om Kalle Anka, vilket syns i målningen på bilden till höger. Eftersom pappa hade födelsedag i augusti var det alltid kräftskiva med kräftor fiskade i Magelungen. Det var en varm gemenskap och Farstanäset var en levande plats.

Omkring 1956 fikar pappa (i mitten) hos Elis med Albin till vänster och Elis Svanberg till höger; ängen bakom dem är samma som i dag har grillplatsen. Från det att jag kunde stå och gå för egen maskin fick jag vara delaktig i matlagning och städning. Jag fick hjälpa mamma Ingrid Kondrup med enklare saker beroende på åldern. Jag hade en egen liten sopborste och min uppgift var att sopa verandagolvet före frukost. Jag följde med mamma till butiken i Svartvik när vi skulle handla färskvaror som inte fanns i Roffes kiosk och hade fått en egen liten väska att bära någon vara i — jag minns att jag kände mig jättestolt.

Mamma och jag gick ofta ut och plockade svamp och blåbär i augusti och september. När pappas semester var slut pendlade han till jobbet från näset. Jag minns att när mamma hade kokat potatis hällde hon aldrig ut det heta vattnet på marken innan det svalnat — hon ville inte skada växter och insekter. Där tror jag att min omtanke om djur och natur grundades. Pumpen låg enligt minnesbilden mellan stuga 16 och vägen (jag har inte kunnat säkerställa spår på plats). Pappas huvudsakliga uppgift vid matlagning och disk var att hämta vatten från pumpen på ängen nedanför oss, så han fick många varv — som ett tidigt utegym! På bilden till höger är han på väg uppför kullen med hinkarna; i bakgrunden syns ängen som i dag är grillplats.

På berget utanför hade pappa byggt en altan där han och mamma ofta tog kafferast — bilden är troligen från 1955. Jag skulle vid ett tillfälle hjälpa till att plocka rönnbär som mamma gjorde gelé av. Vi hade en rönn framför stugan så jag klättrade upp på berget och började plocka — och såg inte att det satt en geting på bären. Den stack mig i fingret och det gjorde ont, men jag tyckte mest synd om getingen för gadden lossnade och den klarar sig inte utan den. Pappa hade murat en liten grill vid berget där vi grillade korv ibland på kvällarna. Godaste korven hette Stockholmare. Allt smakade godare på Näset. Vi hade bara ett litet spritkök men mamma lyckades trolla fram både lunch, middag och hembakat bröd trots platsbrist!

Han paddlade också gärna kanoten som skämtsamt fått namnet Sonja, som på bilden intill. Pappa grävde ut en jordkällare under verandan med lucka i golvet — där var det svalt och vi kunde lagra potatis och annat som inte tålde värme. Dagarna flöt på i lugnt tempo och så länge jag inte hade börjat skolan kunde vi vara i stugan hela september. Pappa pendlade till och från jobbet och mamma och jag hade mysiga dagar för oss själva.

Men allt har ett slut: år 1962 övertog min morbror stugan. Han hade den ett par år; sedan överlämnades den till andra. Då blev det dagsutflykter som vi gjorde emellanåt. Från år 2004 bor jag ett par minuters promenad till Magelungen och på gångavstånd till Farstanäset — det är jag väldigt glad för. År 2010 revs stugan; då var den helt förfallen. På tomten står i dag en röd stuga. På fotot ser ni hur den såg ut 2009, strax före rivningen — väl så sliten som jag minns den från de sista åren. Det känns som att cirkeln är sluten. 🧡
Sonia

Här är sista fotot på vår stuga i samband med försäljningen 1962 — samma hus som på bilden ovan, många år tidigare i livets glansdagar.

Fotot från 60-talet visar min mamma med sin dåvarande man vid en annan stuga än vår som revs på 1990-talet. Stugan var den första till vänster efter vaktstugan. Stämningen påminner om hur somrarna kunde se ut på 60-talet på Farstanäset.

Fler bilder från Sonias album

Klicka på en bild för att se den större.

Minnesanteckningar

Jag är mer eller mindre uppfödd på Farstanäset. Min familj bodde i Hökarängen och vi cyklade till Farstanäset över den gamla militärbron från Hökarängen. Jag är född 1947 och på 50 talet fick jag åka bak på pappa Hans cykel medans lillsyrran som var ett år yngre satt på en sadel på styret I början slog vi upp ett vanligt 4-mannatält vid den stora eken vid kiosken. I ett skogsbryn i närheten fanns det en tältstuga där det bodde en person som var en hejare på att spela banjo.
Pappa snickrade ihop en permanent träbotten som vi ställde tältet på. Mot slutet av säsongen när vi tog ned tältet fick plattan stå fick lutad mot ett träd tills nästa säsong.

Tältstuga

Några år senare in på 50 talet skaffade vi en tältstuga som var ett steg upp och klart bättre. Man gjorde en trästomme av läkt. Tältduken till stugan köpte man på rulle hos "Oskarsons Lager" på hörnet Kungsgatan/Vasagatan. Vi hade aldrig någon masonitstuga. Och några nya fick inte uppföras utöver de som fanns sedan kriget. Men modellen var densamma annars. Vi hade vår tältstuga på säsongcampingen på Näsudden till vänster efter backen 20 meter upp, placerad i skogsbrynet alldeles precis bredvid Ladan.

Varpaklubben och latrintömning

Nedanför backen på andra sidan anlades en liten bollplan, mitt emot den nedre parkeringen. Där hade varpaklubben sin huvudsakliga plats att kastade varpa. Varpaklubben hette FKK Farstanäsets kamratklubb och det ska finnas gamla tidningsurklipp om dem.
Om man fortsatte uppför backen till höger, nära det nuvarande förrådet, fanns det två dass, ett s.k. dubbeldass. Man kunde fortsätta förbi dassen 20 meter ut i branten på en landgång av två plankor. Där tömdes latrinen. En bastant dam vid namn Sköld hämtade alla tunnor runtom på Näset och drog ut dem på landgången och tömde. Man krattade bara löv över avfallet och det luktade riktigt illa på platsen.

Evertsberg och badberget

Det fanns en familj lite längre bort också, vid namn Sköld, som hade en masonitstuga, "Evertsberg" nr 25 (f.d. 19), men de var inte släkt med latrindamen. Vi brukade bada mycket där vid badberget tillsammans med familjen Skölds 3 grabbar. Det var härliga sommardagar. Den stugan finns inte kvar längre men minnena finns.

Gamla Ågestabron

När jag växte upp var länsgränsen mitt på Ågestabron. Men bron var bara enfilig och innan det blev trafikljus installerat på den så uppstod väldigt komiska situationer. Vi brukade ofta titta på när 2 förare startade från varsitt håll för att sedan mötas mitt på bron och debattera om vem som skulle få backa.

"Skyttevärnet"

Några hundra meter bort nedför backen till vänster låg Karin och Gunnar Götnäs stuga nr 13 (f.d. 18). Bredvid deras stuga finns det en skålformation som påminner om ett skyttevärn. Jag frågade dem en gång vad det var. De sade att den förra ägaren har byggt den. Det är absolut inte en försvarsanläggning som en del säger. Den har sett ut sådär sedan innan 50 talet iallafall. Kanske ett privat badkar eller en plats för planteringar?

Salthagel vid Militärförrådet

Danslogen

10-öres telefonen

Tidningsbud och glassförsäljare

Svartviks livsmedel och brasafton

Avslutande historia

Familjen fick ett tips från en fastighetsskötare som jobbade i Kristineberg, där vi bodde i lägenhet. Vi blev nyfikna på Farstanäset och tältade där i ett par år, nära den gamla badstranden. Det andra året hade vi ett tältgolv, för att hålla fukten borta. En dag blev det ett hemskt åskväder och vi sprang ner och tog skydd i omklädningsrummet. Mamma och pappa hade med sig en termos med kaffe, men fick inte med sig några sockerbitar, så det fick bli karameller i kaffet istället. Lite senare fick vi reda på att det fanns en ledig stuga, som skulle kosta 2 000 kr. Sandin hette ägaren. Vi köpte stugan 1962.

Fast vi bodde ganska grönt i Kristineberg, var det som att komma ut på landet att vara i stugan. Den innehöll ett par tvåvåningssängar; mellan dem, under fönstret, fanns en byrå. I det pyttelilla köket fanns en garderob, ett litet bord med fyra inklämda stolar, en bänk med gasolspis och en liten hylla på sidan för tvättfatet. Som "kylskåp" fanns en kraftig masonitlåda med lock, nergrävd i marken bakom stugan. Där hade vi filmjölken och smöret. På kvällarna hade vi fotogenlampan som belysning.

Vi barn lekte nästan hela tiden och sprang runt, tills det började bli mörkt ute; då var det dags att dricka varm choklad och gå och lägga sig. Vi somnade gott till Leif "Smoke Rings" Anderssons sträva stämma på radion.

Båten, midsommar och dans

Vid stranden och i vattnet hängde lek och båtliv ihop på somrarna. Det var mycket gemenskap i Farstanäset. Midsommaren firades ordentligt med lekar och sista paret ut och midsommarmat och dryck. Ganska ofta var det dans på dansbanan. Dansbanan gick man in till vid fotbollsplanen på höger sida, och man kunde också gå ner till den på en stig uppifrån ängen snett över åkern från vår stuga och ner på stigen. Den låg vid strandkanten. Det blev dragspel, dans och en "glassgubbe" med lådan på en kärra. En gång var trubaduren Bernt Staaf där som besökare och spelade lite på sin gitarr.

Vi hade en mindre båt som var platt under och hånfullt blev kallad "flugsmällan" av några ungdomar som rodde förbi. När pappas semester var slut ville han ändå vara kvar med oss i stugan. Då tog han båten över Magelungen och tunnelbanan in till stan, fram och tillbaka till jobbet.

När min kompis och jag blev lite äldre fick vi sommarjobb i Roffes kiosk. Vi stod i kiosken, serverade kaffe och torkade borden. Det var ofta helt fullt med sommargäster och husvagnar. På den tiden var vägen upp mot ladan avspärrad med en vägskylt som var fastsatt nertill med ett hänglås. Den som skulle åka förbi måste låna nyckeln, lyfta bort och sätta tillbaka skylten och genast lämna tillbaka nyckeln. På den tiden när vi sommarjobbade i kiosken, 1967 eller 1968, hyrde jag och min kompis Jeanette även ut de grönmålade roddbåtarna som låg vid en brygga nedanför i sjön. De var numrerade och var och en hade en egen kedja med hänglås.

Om man bara skulle gå till badstranden brukade vi gå snett ner från kiosken, genom vassen, där det hade blivit en riktig gångstig med torkad sprucken lera som var skön att gå barfota på.

Målning från slutet av 1980-talet

Jag målade denna tavla runt 1989–90. Den är 25 × 20 cm och målad på spånskiva. Jag målade den när jag flyttade till Ångermanland för 33 år sedan och plötsligt längtade till Farstanäset. Det stod en vägskylt när man närmade sig Näsudden som man behövde 'låsa upp' för att kunna åka förbi. Jag är väldigt glad att ha fått chansen att uppleva alla åren i Farstanäset. Stugan såldes vidare 1989.

Lena

Se fler bilder

Klicka på en bild för att se den större.

Stugan nr 26 (f.d. 20) köptes 20:e juli 1963 av en Rut Åhslund. Köpeskillingen var 800 kr vilket kvitterades av en Wilhelm Nildén. I början av 1970-talet började Rut, som var änka, umgås med frånskilda Axel Moberg. På så sätt kom Axel in i den gemenskap som rådde på "Näset" och hans praktiska handlag kom till pass både vad gällde skötseln av stugan och till hjälp för föreningens olika uppgifter.

Tragiskt nog omkom Rut maj 1977, pga akut sjukdom, under deras gemensamma bussresa till Holland för att titta på tulpaner.

Axel fick möjlighet att överta stugan. Jag har hittat ett senare arrendekontrakt (kanske en förnyelse), från 1988, med Stockholms fritidsförvaltning som motpart. Där anges stugan som nr 20. Arrendetiden var på två år och avgiften uppgick till 2 000 kr per år.

Stugan vid Magelungen

Axel behöll trots allt sitt engagemang för "Näset", framför allt efter sin pensionering 1983. Naturen och samvaron på "Näset" var något han stortrivdes med. Han blev bland annat god vän med dåvarande ordförande Enrico Abbate och var mycket engagerad i skötseln av "Näset". Han ansvarade i många år för t.ex. klippning av gräsmattor. Även vintertid åkte han ut för dagen och hade alltid kaffet kokt. Då satte han upp flaggan som signal till andra grannar att det var fikadags. Ofta kom då Lilian som hade en stuga strax norrut.

Axelsberg

I en större artikel som publicerades i tidningen Söder om Söder den 23 juni 1992 kan man bl.a. läsa följande: "Vi fortsätter utmed stigen och träffar Axel Moberg. – Där är Axelsberg, säger han och pekar över nästa äng mot en stuga nere vid vattnet. Namnet gav sig själv eftersom grannens stuga kommit att kallas Evertsberg efter sin ägare. Så blev det Evertsberg och Axelsberg." En liten träskylt med namnet syns på gaveln på en av bilderna. "I hägnet av en björk ligger Axels stuga. De vita blommorna 'ligger som en päls' som Axel Moberg själv säger över jordkällaren. I täpporna blommar riddarsporre och kungslilja. Från stugan går en lång spång över det sanka strandpartiet till en klipphäll vid vattnet och i en grop på klippan vilar en liten trumpetsnäcka. – Om vintrarna åker jag kommunalt hit från Fruängen och går från busshållplatsen, så får man motion också. Vintertid skruvar jag fast plastglaset på alla sidorna på verandan. Då blir det tätt – varmt och gott och så tänder jag fotogenlampan och så sitter vi där och pratar."

Vid sitt besök på "Näset" i början av 2000 möttes han tyvärr av synen att hans stuga var nerbrunnen, troligen ett verk av en vandal. Hans familj tyckte han skulle bygga upp stugan igen men han var tveksam. Hursomhelst såg de till, med Enricos hjälp, att bygga upp en ny stuga.

Stugan före och efter branden

Som tack till Enrico och några andra "Näsetbor" ville Axel bjuda på en middag. Det ordnades genom att detta gäng kom till oss i Kolmården där vi lunchade en söndag i augusti. Vi satt ute i härligt väder och hade mycket trevligt. Vid sextiden återvände besökarna till Stockholm.

På natten fick vi beskedet att Axel avlidit senare på kvällen, 84 år gammal, av en hjärtattack. Vid begravningen i september deltog från "Näset" Enrico och Astrid Abbate, Lilian Stendahl, Marianne Berggren och Gunhild Gåvefeldt.

Det publicerades ursprungligen i Julinumret år 2001 i tidningen Accent.

På landet nära stan

Närheten till naturen är det som Johanna skattar allra högst med sin enkla kolonistuga i Farstanäset, söder om Stockholm. Till vardags bor hon tillsammans med sin 6-åriga dotter Emma i innerstan, men har länge närt en dröm om en egen täppa.

Förra våren, efter flera års köande, blev det äntligen hennes tur. Hennes far, som har en kolonistuga i samma område, hjälpte till ekonomiskt.

– Det var viktigt för mig att det blev just den här stugan, med natur inpå knuten och inga närliggande grannar, säger Johanna och visar med en yvig gest den lummiga omgivningen med gamla ekar och en äng några meter bort. Här syns inga hus alls – trots att området har 38 stugor – och visste man inte att några höghus skymtar på andra sidan sjön Magelungen, kunde man lätt tro att man befann sig på landet.

Dottern Emma kutar runt på gräsmattan med en hink i högsta hugg. Tillsammans med sin unga moster Charlotte, letar hon grodor med stort allvar. Att luften surrar av mygg tycks inte bekomma henne det minsta.

– Det bästa med det här är friheten. Att man kommer hit och bara är. Det finns inga måsten som inne i stan.

Här kan Emma leka och springa fritt, medan hon i stan är hänvisad till en bakgård, säger Johanna och tillägger att eftersom hon inte har bil, har de inte så stora möjligheter att komma ut på landet. Men hit går det enkelt att ta sig kommunalt.

Hon berättar att de tillbringar så mycket tid som möjligt här under semestern och dessutom nästan alla helger under resten av sommarhalvåret. Men eftersom det inte finns varken el eller vatten blir det primitivt, så efter några dagar härute åker de in till stan för att duscha och proviantera.

Lite problematiskt blir det att förvara mjölk och andra känsliga produkter, men skåpen är svala invändigt, så det fungerar hjälpligt. Avsaknaden av el löser hon genom att tända ljus på kvällen. För att sova över i den 21 kvadratmeter lilla stugan gör de gärna.

– Vi brukar ta det lugnt på morgnarna och sedan tar vi dagen som den kommer. Går på skogspromenader eller till Farsta ridskola. Eller så går vi ner till vår lilla strand vid Magelungen och badar eller fiskar, säger Johanna och nämner att abborrarna de fångar följer med upp till stugan där de får sprattla några timmar i en hink innan de bärs ner till sjön igen.

– På så sätt lär sig Emma en hel del om natur och djur. Så småningom har jag tänkt att börja odla lite grönsaker, mest för min dotters skull, säger Johanna.

Hon har inga stora ambitioner med den här tomten. Någon blomrabatt kan det kanske bli, men mest handlar den här platsen om vila och rekreation. Ett skönt andningshål i en i övrigt hektisk tillvaro.